För ungefär två veckor sedan så separerade jag och min dåvarande som jag har två barn med på sju respektive fem år.

Jag och deras mor var tillsammans i nio år men sista året var rätt kärlekslöst, och fick barn väldigt tidigt, jag var arton, hon var sjutton, och nu är sagan slut. Det har varit en otroligt tuff tid, jag har tagit ledigt från jobbet för att kunna hantera sorgen och försöka skaffa mig en tillvaro jag kan leva med. I helgen så var det första gången på 9 år som jag varit ensam och det känns så otroligt tomt även fast det är min helg med barnen.. Jag är 25 år, egenföretagare och deltidspappa. Det känns som en tuff kombination. Den här helgen har jag försökt gjort så mycket jag bara kan med barnen, jag har fått se fler barn och animerade filmer än vad jag trodde fanns. vi har spelat minigolf och gjort lite andra småsaker, idag ska vi på himlabadet och bada. Under denna helg så har jag brytit ihop fler gånger än jag vill erkänna, som kille att helt plötsligt utan anledning börja gråta ses inte med blida ögon på av resten av sammhället, men ensamheten blir för stor och jag kan inte hindra mig själv. Barnen är naturligtvis ett ljus i mörkret men dem lämnas till sin mamma ikväll och jag blir helt ensam igen. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det här. Vart är min prinsessa i skinande rustning? Nej, det är inte bara kvinnor som får drömma om folk i skinande rustningar!